abort o skit..
Jag var först väldigt fast vid att jag skulle behålla barnet, för jag är lite emot abort. För det första, så tycker jag ingen har rätt att ”leka Gud”, att en människa har rätten att bestämma att ett foster ska få fortsätta leva, eller att dö.
Det är MITT barn, jag och min man har skapat henne/honom. Hon/han e vårt barn. Vare sig handikappat eller inte, är det vårt barn, det är trots allt ett liv, och min andra halva.
Även får jag tanken att man har åsikten att fullt friska människor är mer värda än handikappade, i det här fallet, grovt handikappade. Att man nervärderar dem.
I det här fallet känns det verkligen som det, för att det verkar som att jag har velat haft barn, men jag får reda på att barnet är grovt handikappat i verkligen sista minuten.
Man kan också kolla på saken genom att se på när fostret är ett foster eller när den börjar bli en människa, eller redan är.
Är den en människa när hjärtat börjar slå? När hjärnan har utvecklats klart?
Själv tycker jag att det är en människa när hjärtat börjar slå, alltså vecka 6-7.
Jag tycker att fostret på något sätt har ett skyddsvärde OCH ett människovärde.
Om jag nu skulle använda religionen som vägledning så vet jag inte heller vilket beslut jag skulle ta.
Det står ingenstans att man inte får göra abort.
Det är bara vad man tolkar det. ”Man ska inte döda”, det är där man tolkar det från. Men då kommer frågan igen, när är fostret en människa? När kan man egentligen börja kalla fostret en människa? VEM kan egentligen bestämma när det är ett foster, och när det är en människa?
Men så började jag få motargumentation om varför jag ska göra abort.
Det första var att den här människan, som nu är så grovt handikappad inte kan tänka, inte kan göra saker själv. Är det en människa då? Om barnet inte ens kan tänka? Flera påståenden har sagt att barnet är som en grönsak.
En grönsak i en människas kropp.
Och om nu barnet föds, vad skulle barnet få ut av livet?
Om man nu också skulle göra abort, så besparar man omgivningen med dem problemen som barnet skulle medföra.
Men, om jag nu skulle behålla barnet, skulle JAG klara av att ta hand om barnet? Skulle JAG klara av att se barnet växa upp?
Jag kommer aldrig kunna kommunicera med barnet, jag skulle behöva spendera nästan hela min tid åt barnet, bara för att hon/han skulle behöva min hjälp nästan hela tiden.
Både jag och min man kommer att lida, och troligtvis omgivningen runt barnet.
Och så kommer frågan ”kommer barnet få tillräckligt med kärlek från oss?”. Kommer barnet det? Kommer barnet få tillräckligt med kärlek? Skulle vi älska henne/honom mer om hon skulle vara fullt frisk, eller mindre handikappad?
Det är MITT barn, jag och min man har skapat henne/honom. Hon/han e vårt barn. Vare sig handikappat eller inte, är det vårt barn, det är trots allt ett liv, och min andra halva.
Även får jag tanken att man har åsikten att fullt friska människor är mer värda än handikappade, i det här fallet, grovt handikappade. Att man nervärderar dem.
I det här fallet känns det verkligen som det, för att det verkar som att jag har velat haft barn, men jag får reda på att barnet är grovt handikappat i verkligen sista minuten.
Man kan också kolla på saken genom att se på när fostret är ett foster eller när den börjar bli en människa, eller redan är.
Är den en människa när hjärtat börjar slå? När hjärnan har utvecklats klart?
Själv tycker jag att det är en människa när hjärtat börjar slå, alltså vecka 6-7.
Jag tycker att fostret på något sätt har ett skyddsvärde OCH ett människovärde.
Om jag nu skulle använda religionen som vägledning så vet jag inte heller vilket beslut jag skulle ta.
Det står ingenstans att man inte får göra abort.
Det är bara vad man tolkar det. ”Man ska inte döda”, det är där man tolkar det från. Men då kommer frågan igen, när är fostret en människa? När kan man egentligen börja kalla fostret en människa? VEM kan egentligen bestämma när det är ett foster, och när det är en människa?
Men så började jag få motargumentation om varför jag ska göra abort.
Det första var att den här människan, som nu är så grovt handikappad inte kan tänka, inte kan göra saker själv. Är det en människa då? Om barnet inte ens kan tänka? Flera påståenden har sagt att barnet är som en grönsak.
En grönsak i en människas kropp.
Och om nu barnet föds, vad skulle barnet få ut av livet?
Om man nu också skulle göra abort, så besparar man omgivningen med dem problemen som barnet skulle medföra.
Men, om jag nu skulle behålla barnet, skulle JAG klara av att ta hand om barnet? Skulle JAG klara av att se barnet växa upp?
Jag kommer aldrig kunna kommunicera med barnet, jag skulle behöva spendera nästan hela min tid åt barnet, bara för att hon/han skulle behöva min hjälp nästan hela tiden.
Både jag och min man kommer att lida, och troligtvis omgivningen runt barnet.
Och så kommer frågan ”kommer barnet få tillräckligt med kärlek från oss?”. Kommer barnet det? Kommer barnet få tillräckligt med kärlek? Skulle vi älska henne/honom mer om hon skulle vara fullt frisk, eller mindre handikappad?
Kommentarer
Trackback
